Historia

VINGSLAGEN

Historien om Stora Djulö sträcker sig tillbaka till början av 1300-talet, då den för första gången omnämndes, 1334, som Djula. Under 1600-talet går gården under namnet Väster-Djula, men från 1719 kan man läsa dagens namn; Stora Djulö.

Under tidig medeltid tillhörde Djulö Vårfruberga kloster, men vid ett markbyte 1334 erhöll riddaren och riksrådet Sigge Magnusson från Lagmansö ägorna. Han planerade och påbörjade ett storslaget bygge. Dessvärre var detta i en orolig tid då digerdöden härjade och sönerna till Magnus Ladulås slogs om makten. (Ni minns kanske historien om hur Kung Birger tillfångatog bröderna Erik och Valdemar i Nyköpingsgästabud år 1317.) Sigge Magnusson lyckades därför bara färdigställa knappt halva byggnaden. Om man tänker sig en likadan byggnad till fast spegelvänd, ihop med den befintliga, kan man lätt föreställa sig det pampiga herresäte det skulle blivit. Då förstår man även placeringen av uppfarten med allén, som skulle lett direkt in till en centrerad huvudentré.

Från 1300-talets senare del och i ca 150 år framåt ägdes gården av släkten Porse.

Omkring år 1585 ärvdes gården av hertig Karls kammarråd Mauritz Jöransson Laxman.  Han tjänade under sitt liv fyra Vasakungar och då Erik XIV avled vara han ansvarig för den kungliga fängelsevakten på Örbyhus.

År 1611 gick gården vidare till hans dotter, Gertrud Mauritzdotter Laxman som är mer känd som den Sköna Gertrud. Hon är en av gårdens mest omtalade kvinnor, och finns att beskådas på en tavla intill festvåningen på övre plan i herrgården. Som ung var hon kammarjungfru åt den kungliga familjen, och gästades ofta av hertig Karl under hans resor till Julita. Hertigen uppvaktade henne flitigt och det sägs att de ofta rensade humle i trädgården tillsammans vid sina besök här. Trots hertigens flitiga uppvaktning valde hon senare att gifta sig med Josua Gyllenhorn på Sjöholm som var en av Karl IX:s rivaler.

Carl Hildebrandsson Uggla anlägger egna fornlämningar

Genom många krångliga arvsprocedurer kommer Djulö 1786 i kammarherren och historikern Carl Hildebrandsson Ugglas ägo. Han var bland annat ledamot i vetenskapsakademin och hans historieintresse fick honom att skriva en sockenbeskrivning över Stora Malm samt anlägga en mängd ”falska” runstenar här den engelska parken mellan Stora Djulö och Duveholms herrgård.

Den sista “nåden” på godset

Gården gick sedan i arv inom släkten Uggla (Fredrik von Post och Augusta Uggla) till år 1899, då kapten Alexander von Post avled. Djulö övergick då i hans änka, den ryskfödda Marie de Bodiscos ägor och var så fram till 1907, då gården efter 600 år slutligen gick ur släkten. Marie de Bodisco bodde emellertid kvar på St Djulö under sin livstid fram till år 1935 då hon överlevt inte mindre än sex ägare. Stora Djulö inköptes samma år av Katrineholms stad till ett pris av 190 000 kr. Många äldre katrineholmare kommer fortfarande ihåg friherrinnan som en mycket vänlig och försynt gammal dam. Som kuriosa kan nämnas att hon var mycket god vän med prinsessan Louisa som senare blev drottning i Danmark.

Den nedre våningen, där det idag ryms caférum, var helt avsedd för tjänstefolket. Här fanns köksregionerna, handkammare och tvättstuga.

Stora Djulö är även känt för sin omnämning i boken Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige.

Nils Holgersson och Den Sköna Lustgården

Porten till Sveriges Lustgård ligger vid Stora Djulö. Det var där som Nils Holgersson rastade på sin underbara resa genom Sverige.  ”När det led mot kvällen den dagen, flögo vildgässen fram över ett gammalt Sörmlandsgods, som kallas Stora Djulö. Det stora, vita boningshuset låg med lövträdsparken bakom sig, och framför sig hade det Stora Djulö sjö med dess utskjutande uddar och kulliga stränder. Det såg gammaldags och inbjudande ut, och det var inte utan, att pojken drog en suck, när han for fram över gården, och undrade hur det skulle kännas att få stiga in på ett sådant ställe efter slutad dagsresa i stället för att hamna på en sank myr eller en kal isskorpa.”, skrev Selma.